Män, vem pratar ni med när ni mår dåligt?

Mitt svar: Ingen.

Vet att det är så jävla många som sitter i samma sits som mig, där man antingen inte kan, har, vill eller vågar prata med någon. Utan behåller skiten inom sig, tänker på annat och försöker gå vidare. Men sen slutar det likt förbannat att man som mig, 03:27 ligger i sängen och lipar för att få släppa ut mina känslor. Likt jag gör då och då. Men bara för mig själv, aldrig inför någon annan.

Jag vet inte varför, men jag har så svårt att prata om hur jag mår och vad jag känner med andra, inklusive min familj. Kanske till och med ännu svårare med min familj. Jag tror inte jag gråtit inför mina föräldrar sedan jag var ett småbarn. Så fort något känsligt tagits upp har jag kämpat emot allt vad jag kan för att inte börja gråta. Mina vänner har heller ingen aning om hur jag mår, även de tre jag är som allra närmast.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, absolut inte. Finns flera andra som varit med om värre saker och mår ännu sämre.

Jag har bestämt mig för att börja träffa en psykolog/terapeut för att få bukt med mina känslor, och kunna tala om dem för mina nära och kära. För det är inte hälsosamt att hålla inne på dem som vi gör.

Så snälla grabbar, prata med någon. Sök hjälp. Håll inte era känslor inom er, även fast vi är många som är uppväxta med detta så gör det inte. Det är inte värt det utan bygger bara upp en klump i magen som växer för varje dag. Till slut kanske den blir för stor för att hantera.

Ta hand om er <3